Textiltillverkning är sällan miljövänlig, ungefär som det inte är miljövänligt att köra bil. Men precis som man kan välja en miljöbil kan jag som textiltillverkare göra en hel del. För mig är det också viktigt att de jag jobbar ihop med trivs. Mitt mål är att skapa "vinna – vinna situationer" där alla parter är nöjda och miljön så lite belastad som möjligt. Därför använder mitt företag bara godkända färger (ÖkoTex 100) och jag har gått Textil och Läderlaboratoriets kurs om Miljömärkning och kemiska ämnen.

  Det här är vad jag gör i dagsläget för att hålla en god etik- och miljöpolicy.

Ha god insyn i tillverkningen. (Jag har lärt mig Indonesiska för att kunna tala direkt till dom som jobbar i produktionen) Använda de mest miljövänliga färger vi kan hitta. Använda tyger som inte innehåller formaldehyd . (Formaldehyd tillsätts bl a för att få tygerna att inte skrynkla.) Följa Textilimportörernas riktlinjer och kontrollera med kemikalienspektionen att de kemikalier vi använder för blekning och fixering inte är hälsovådliga. Textilimportörerna är en branschorganisation som har tagit fram en informationsfolder om vilka kemikalier man ej skall använda vid textiltillverkning. Vissa färger är förbjudna inom EU, men kontrollen att reglerna efterlevs är dålig. Se till att de som trycker mina tyger och syr mina kläder får en skälig lön som de kan leva på i Indonesien. Kontrollera att de har reglerad arbetstid. De flesta har kortare arbetsdag än vi svenskar och jobbar 9-17 med en timmes lunch. Se till att ingen som jobbar med oss är under 15 år. Välja samarbetspartners som bryr sig om sin personal. Upplysa dem jag jobbar med om miljöfrågor. Inte packa varje plagg i plast om det inte är nödvändigt. Använda oblekt eller återanvänt papper. Återanvända kartonger för att skicka varor i Sverige. Köra bil med katalysator.

Det är även viktigt för mig att min personal i Sverige är försäkrad och har laglig, avtalsenlig lön med ob-tillägg, traktamente, res-lön och allt annat som det innebär.

Indonesien är ett av världens mest korrumperade länder och demokratin är ung. Men levnadsstandarden ökar sakta i Indonesien och en medelklass börjar växa fram. Om människor tar sig upp ur fattigdom, får de också tid, och marginal för att tänka mer på miljön. Men vi i väst har ibland ett underligt synsätt. Vi vill att varorna vi köper ska vara miljövänliga och humant tillverkade men samtidigt får de inte kosta nästan någonting. Det är en ekvation som är svår att få ihop och som är värd att tänka lite mer på. Klädpriserna har inte gått upp nästan någonting sen jag startade i denna branch för 20 år sedan. Jämför man med prisutvecklingen på bensin och bostäder så är det skrämmande. På vems bekostnad klär vi oss? Och hur många av oss är beredd att betala mer för att människor i andra länder ska få det bättre? Jag tror att vi i framtiden inte kommer att ha något val. Vi kommer att se en utjämning av ekonomin i världen. Spanien och Portugal var tidigare diktaturer och mycket billiga länder att vistas i för en svensk för 30 - 40 år sedan. I dag har de demokrati och är i princip i kapp oss i levnadsstandard. En liknande utveckling sker sakta i de flesta länder som gått från diktatur till demokrati. Kina, som är värdens största land utan demokrati, är just nu det viktigaste tillverkningslandet i världen och även det mest korrumperade (enligt en rapport i Jakarta Post. Indonesien kom på andra plats.) Det är 17 år sedan jag började samarbeta med olika småföretag på Bali. Då kunde man inte prata fritt om vad som helst i Indonesien, pressen levde med självcensur och vissa tidningar var stängda. Efter Suhartos fall har politiken i Indonesien varit svajig men det finns yttrandefrihet i dag och jag ser tydliga tecken på att människor får det bättre, även om det går långsamt.

Hur som helst så anser jag att vi måste tänka globalt och samarbeta. Austronater kan se hur en storm driver upp ett sandmoln i Sahara som sen faller ner på Fillipinerna. Vi sitter bokstavligen alla i samma båt.

En av mina säsongsanställda  i Sverige kom till mig med en broschyr om rättvis världshandel och sa, "Så här jobbar ju du Stina"

Jag vill dock inte slå mig för bröstet och kalla våra varor för miljövänliga, kanske giftfria, och jag kommer aldrig tycka att handeln är rättvis så länge indonesiska sömmerskors lön inte räcker till en flygbiljett hit, samtidigt som våra svenska ungdomar kan jobba hårt en sommar och sen resa flera månader i Asien. Det går dock inte att styra om världsekonomin i en handvändning men jag kan göra mitt bästa för att utvecklingen ska gå åt rätt håll.

Tack för att du tagit dig tid att läsa.

Stina Jakobsson